GRUMMAN F8F BEARCAT
Modellen är byggd av KG Hållhans
Grumman Aircraft Engineering Corporation, (senare Grumman Aerospace Corporation), var en ledande producent av militära och civila flygplan under 1900-talet. Företaget grundades 1929 av Leroy Grumman, och var verksamt fram till 1994, då man genom en fusion med Northrop bildade Northrop Grumman.
Efter att ha fått ett kontrakt med USA:s flotta att leverera F4F Wildcat till flottans hangarfatyg kom Grumman att bli en stadig leverantör av flygplan till USA:s hangarfartyg. F4F Wildcat började levereras under 1940. Från 1943 började den ersättas av den betydligt mer kapabla F6F Hellcat, som kom att produceras i 12 275 exemplar fram till 1945. Under krigets sista år introducerades F8F Bearcat men den hann aldrig tjänstgöra i strid under andra världskriget. Den tjänstgjorde dock i franska flygvapnet i Indokinakriget.
Bearcaten skulle vara Grummans slutliga kolvmotordrivna stridsflygplan. Och det var det, modifierade versioner har slagit hastighetsrekord för propellerdrivna flygplan och är fortfarande otroligt populära bland Warbird ägare världen över och används fortfarande till hastighetstävlingar i USA. Toppfarter på över 850 km/h i planflykt har registrerats på kraftigt modifierade exemplar. Detta gör att en Bearcat med lätthet flyger ifrån till exempel det svenska tvåmotoriga jetskolflygplanet SK 60 i planflykt!
Arbetet med Bearcat började 1943 med specifikationerna som bland annat krävde att den skulle kunna operera från de minsta hangarfartygen. Motorn i Bearcaten var samma Pratt & Whitney R-2800 som satt i Hellcat men Bearcaten var 20% lättare, hade 30% bättre stighastighet och var 80 km/h snabbare. För att uppnå detta krävdes en enorm ingenjörsinsats!
I jämförelse med Vought Corsair (se här bredvid i taket), var den ursprungliga Bearcatserien marginellt långsammare men var mer lättmanövrerad och steg snabbare. Dess enorma 3,7 m stora propeller krävde ett väldigt högt landställ vilket ger Bearcat en karaktäristisk nos-upp attityd på marken. Faktum är att landningsstället är längre än vad urtaget i vingen är! Genom en sinnrik konstruktion så dras landstället ihop vid infällningen och blir på så vis ca 30 cm kortare så det passar i urtaget på vingens undersida. Denna landställskonstruktion ställer till det för modellbyggare som försöker återskapa Bearcaten som modell. Som ni kan se på modellen så har landstället en extremt bred spårvidd. Skälet till detta var att man ville ha så stabila egenskaper på marken som möjligt, detta för att underlätta vid landning på hangarfartyg i kraftig sjögång.
Bearcat hade en annan helt unik egenskap. Den var designad för en maxbelastning på 7,5g. Om flygplanet belastades över detta knäppte vingspetsarna bort sig från strukturen för att på så sätt avlasta resten av vingen! Detta fungerade utmärlt på provflygplan men i aktiv tjänst så visade det sig att hade man otur så bröts bara den ena spetsen bort med haveri som följd! Detta löste man senare med att lägga in små krutladdningar som sprängde bort spetsarna i stället. Mot slutet av den aktiva tjänsten togs denna finess bort då ett antal mekaniker hade skadats vid vådautlösning av krutladdningen på marken.